Maggie Steber

PHOTO BY MAGGIE STEBER

Om utställningen

Maggie Steber om sin utställning
“Madje Has Dementia”:

“Alla säger att det som binder oss samman är kärlek eller blodsband, men jag tror att det är minnen.
Under nio års tid tog jag hand om min mamma Madje på hennes melankoliska resa mot minnesförlust. Madje var vetenskapsman. Hon forskade och skrev viktiga artiklar. Hon räddade liv.

Efter fyra års flygande fram och tillbaka flyttade jag henne till Miami. I ett år av fullständig lycka, på ett fantastiskt ställe med egna assistenter, njöt vi av att sitta i de härliga trädgårdarna där gröna papegojor skriade i skyn, och att dricka te i biblioteket. Sedan började hon förirra sig.

Jag var tvungen att flytta på Madje. Jag besökte 50 olika platser. En av dem var en stängd avdelning, som någon hade rekommenderat. Efter visningen sprang jag till bilen och grät.

Till slut hittade jag ett omaka men välkomnande ställe där det bodde personer i olika åldrar. Vi fick en dörrkod som tog en in och ut – långt ifrån ett fängelse – där de flesta i personalen kom från Cuba eller Rumänien. De var vilda kvinnor med hjärtan och guld, som blev som systrar för mig och döttrar till min mamma.

 
 
Jag fotograferade min mor för att försöka skapa nya minnen istället för dem som vi hade förlorat, och för att bespara mig själv en smula av hjärtesorgen över att bli bortglömd. Jag visade henne bilderna. De som vykort från fjärran stränder. Minnesbilder passerade och slängdes överbord, och gjorde det enklare för henne att gå.Mot slutet av hennes liv brukade vi ligga på hennes stora säng bredvid det öppna fönstret, där en liten stilla vind fick spetsgardinen att flyga över oss. Jag undrade hur hon kunde vara så vacker trots att hennes ögonbryn var rynkade av förvirring.Madje dog i mina armar en vecka efter sin 89-årsdag.

Titel: Madje Has Dementia
Plats: Vasaborgen, Uppsala Slott,
Kung Jans Port